Året 2023 

Det här året blev inte riktigt som jag trodde och hoppades på. Året bjöd på stora överraskningar, djupa besvikelser och en hel del sjukhusbesök. 

Året började med Swedish Cup där jag tog hem totalsegern före Norge. Där inledde jag med ett superresultat på 638,1 och chockade många. Tyvärr kunde jag inte hålla samma fokus alla tre dagar, utan jag fick faktiskt stryk sista dagen.

Efter Swedish cup, gick jag in i en lågsäsong. Nästa tävling var inte förrän i slutet av maj. Under lågsäsongen ägnade jag mycket tid åt många olika projekt och tränade lite på halvfart. Jag skaffade nya sponsorer, gjorde uppdrag åt befintliga sponsorer och gjorde även justeringar på mina handtag till gevären. Jag fick också feinwerkbau´s nya gevär sponsrat av just feinwerkbau, med hjälp av Sportec. Jag var också hos Stall Aronsson på uppdrag av Parasportens sponsor ATG. 

Efter 4 månaders väntan, begav jag och resten av Team Jönsson till Sydkorea för årets första tävling. Det fanns ju direktplatser på spel. Men några dagar innan avresan blev jag förkyld och jag tog det säkra för det osäkra och började med en penicillinkur för att inte få lunginflammation. Förkylningen gick sakta men säkert över och men magen risade ihop som vanligt. Själva tävlingarna gick inte som jag hade tänkt mig. Jag tog mig tyvärr inte till någon final och på det sättet kunde jag inte slåss om några direktplatser till Paralympics. Men när man tänker tillbaka så var det kanske inte så konstigt att jag inte sköt bättre på grund av penicillinet.

Under vistelsen i Sydkorea började jag känna en liten knöl i höger skinka. Efter lite efterforskning på nätet, tror jag att det var en hemorrojder knöl. Knölen kan ha kommit av biverkningar från penicillinet därför kollade jag inte upp det. Utan jag körde självmedicinering med hjälp av smörja. Även denna skit försvann sakta men säkert. Sommaren kom jag njöt av den så mycket jag kunde. Givetvis tränade jag inför EM som skulle vi gå i Rotterdam. Detta EM gick ihop med många andra paraidrotter, som ett enda stort event.

EM:et gick riktigt dåligt och jag fick spö av skyttar jag aldrig fått spö av innan. Detta gjorde verkligen ont inom mig och jag kände mig extremt vårdslös. Men även detta misslyckande hade sin förklaring. Jag hade sen några dagar innan avresa känt hemorrojder knölen igen. Denna gång vågade jag inte smörja, för smörjan innehöll ett ämne som inte var godkänt vid tävling med. Så jag använde en annan godkänd kräm i stället.

Två dagar innan sista tävlingen satte jag mig på en plaststol i duschen. När jag satte mig kände jag en extrem smärta och förstod att knölen sprack. Under hela natten värkte det så jag hade svårt att sova. Jag kände att smärtan kom mer och mer i vänster skinka/ljumske istället för höger. För varje timme blev det värre och värre. När jag vaknade på morgonen samma dag som R5-tävlingen gjorde det ont att sitter upp. Jag kände dock att det skulle gå att genomföra tävlingen. Så det kanske inte var så konstigt att jag sköt urkasst. Jag hade knappt sovit på två nätter och ont när jag satt.

När jag vaknade och satte i permon nästa dag, (Hemresedagen) gjorde det fruktansvärt ont. Jag trodde inte jag skulle klara att åka hem, med tack vare världens bästa föräldrar som hjälpte mig tog vi oss hem till Mariestad. Tyvärr slutade inte problemen där, utan under (21:e - 22:e aug) natten fick jag feber och illamående. Åkte då in till akuten och jag blev direkt inlagd, där läkarna befarade en snabbväxande infektion. Jag hade ett infektionsvärde på 360 där 7 är normalt. Men efter röntgen och operation så upptäckte kirugerna att det var bättre än det först trodde. Det var en varansamling så hade orsakat alla smärta. För att bli bukt med detta problem öppnas små hål och man sätter en dräneringstråd mellan hålen. Så mellan 22:e - 30:e augusti var jag inlagd på KSS. 

10 dagar efter utskrivningen, åkte jag på ett miniläger för att känna om jag kunde bara hemifrån och skjuta överhuvudtaget efter operationen. Det gick hur bra som helst så jag var redo för nästa tävling som var i Peru i slutet av september. I Peru var det VM och många direktplatser till Paralympic på spel. Men mitt mål var att bara njuta av att kunna skjuta utan press. Då jag inte hade kunnat träna speciellt mycket.

De första dagar i Peru tog jag det lugnt och kom in i dygnsrytmen ganska fort och kunde träna efter 2 dagar. Alla olika grenar gick att skjuta, fast jag kände att det där lilla extra inte fanns. Jag hade ju missat många träningspass pga rumpan.

R4 tävlingen på VM i Peru gick faktiskt ganska bra och jag kunde skjuta med ett skönt lugn tack vare att allt satt som det skulle och jag hade ingen direkt press på mig själv heller. Jag gick till final men fick tyvärr inte till det i början av finalen så jag åkte ut som femma och missade direktplats två placeringar.

På R9 var det eliminering där 15 från varje skjutlag gick ju vidare till själva tävlingen dagen efter. Detta kände jag innan att det var hur lätt som helst. Men under själva elimineringen började jag tvivla på mig själv och sköt ruskigt dåligt i mitten. Efter ett nervsammanbrott och mycket hjälp av min förbundskapten klarar jag mig precis. På tävlingen dagen efter fanns inte dessa tvivel längre utan jag sköt riktigt bra och tog mig till final. Där slutade jag på en sjätteplats och missade direktplatserna med en placering.

Under vistelsen i peru hade jag kontakt med min förbundsläkare då det fortfarande blödde ur såren. Vi bestämde att jag skulle leta upp ett apotek och köpa penicillin och i början med en kur direkt. Så under större delar av tävlingarna i Peru käkade jag penicillin.

Två dagar efter att vi kommit hem och penicillinet slutat verka fick jag ont igen. Så det var bara att åka till akuten, sätta sig och vänta på att bli inlagd. På morgonen dagen efter blev jag opererad och man upptäckte att trådarna var avklippta, vilket de inte skulle vara. Detta blev kirurgen riktigt irriterad över, för dräneringstrådarna skulle sitta minst ett halvår. Även denna operation gick bra och jag blev utskriven dagen efter.

Efter som jag inte lyckades ta en direktplats på VM i Peru och att jag har missat massor av träningstimmar på grund av alla operationer. Vald jag och team Jönsson att åka på årets sista världscup i Förenade Arabemiraten. Tävlingen i Förenade Arabemiraten var dock inte en paralympisk kvaltävling utan det var en vanlig WC-tävling. Därför betalar parasportförbudet bara en lite summa och ”resten” (130 000kr) betalade jag själv. Då kan man fråga sig varför gjorde jag detta. Jo, för jag tyckte att jag har tappat mycket tävlingsform och vill vara i så bra form från möjligt till den paralympiska kvaltävlingen i Indien i mars.
 
R4 tävlingen i Arabemiraten gick inte speciellt bra. Jag tvekade väldigt mycket när jag sköt och kunde inte riktigt hålla mitt höga tempo som jag behöver för att skjuta bra. Jag gick ända till final men det hade jag inte gjort om det var fler deltagare. I finalen fick jag inte till det heller så jag slutade 8.
 
På natten två dagar innan R5-tävlingen fick jag en ny var ansamling fast på höger sida. Detta gjorde att jag inte kunde medverka på PET-Träning (Pro event traning) på R5 (Liggande 10m) pga smärta. Jag har aldrig tidigare missat en PET. PET är alltid dagen innan tävling så man kan träna på sin bana och domarna kan gå runt och se hur allt det ser ut. Denna varansamling gjorde också ont men inte i sommar kaliber som den första. Så med dom förutsättningarna hade jag inga direkta krav på dagens R5 tävling. Jag tog en Alvedon strax innan jag tävlingade för inte behöva ha ont när jag sköt. Smärtan försvann lagom till provskotten och där tanken var att mosa på med många skott i mitt höga tempo. Självklart med fokus på att ha kul. Provskotten var av blandat resultat men mot slutet blev det stabilt och jag kände mig lugn inför tävlingsstart. Detta lugn höll jag under hela grundomgången och jag tog mig till final med en poäng som jag för dagen är nöjd med. I finalen började jag riktigt bra och jag låg bra till efter de 10 första skotten. Jag fortsatte med mitt bestämda och höga tempo i 6 skott till. Sedan började publiken att applådera, jag tappade min rytm och tvekade att tycka av och sköt ett dåligt skott. Efter det kom jag inte in i det utan jag åkte ut som fyra.
 
R9-tävlingen gick inte som jag ville direkt, utan det blev en dålig 11:e plats. Jag har en tendens att fokusera för mycket på vinden så jag glömmer tekniken. Det blåste knappt, så jag förstår inte varför jag var så rädd för vinden.

Trots att det var mycket som störde när jag tävlade var jag ytterst nära att knipa en direktplats till paralympic. Jag känner att jag har det är ett som krävs när jag är fulltränad och inte skadad. Jag har byggt om mitt gevär lite grann för att få det mer stabilt när jag skjuter framför allt är R5. Och jag vet vad jag behöver träna på nu det kommer till R9. Jag hoppas och tror att 2024 blir ett mycket bättre år för jag kommer att bli morbror till liten flicka.